Vegetation och Klimat

Fennoskandien är 180 mil långt från norr till söder. Det innebär att Fennoskandien omfattar flera olika vegetationszoner med vitt skilda klimatförhållanden. I sydligaste Fennoskandien är klimatet relativt milt. Där finns en nemoral zon där den naturliga vegetationen utgörs av ädellövskog samt en boreo-nemoral blandskogszon. I Sverige kallas gränsen mellan den boreo-nemorala och boreala zonen för Norrlands-gränsen. Norr om Norrlandsgränsen, i den boreala barrskogszonen, är klimatet relativt kallt. Längst norrut och i fjällkedjan finns arktisk och alpin tundra.

I norra Fennoskandien är vintern hård med ett långvarigt snötäcke, medan sommarens växtsäsong är kort. I södra Fennoskandien finns däremot lite eller ingen snö på vintern medan växtsäsongen är lång.

Den här skillnaden syns på fotona till vänster. I maj-juni står ädellöv-skogen i Dalby Söderskog grön, men i Helags-Sylarna i fjällkedjan pågår fortfarande snösmältningen.

Arktisk zon (tundra)

Den arktiska zonen ligger norr om skogsgränsen, d v s där klimatet är för hårt för att skog ska kunna växa. Det här skoglösa landskapet kallas även för tundra. Tundravegetation domineras av starr, låga buskar, ris, örter, lav och mossa. Vissa däggdjur, till exempel fjällrävar och lämlar, klarar att leva året om på tundran. Andra däggdjur, som renen, flyttar till den boreala skogen under vintern.

I nordligaste Fennoskandien finns "sydligt arktisk tundra". På den sydligt arktiska tundran kan man hitta enstaka träd, men ingen skog.

Alpin zon (tundra, kalfjäll)

Till skillnad från den arktiska tundran som ligger norr om skogsgränsen, så finns den alpina tundran på berg som är så höga att de når ovanför skogsgränsen. I Fennoskandien hittar vi den alpina zonen i den skandinaviska fjällkedjan som kan ses en sydlig utlöpare av den arktiska tundran. Den alpina zonen har ett hårt klimat, tundravegetation och däggdjur som fjällräv, lämmel och ren. Den alpina tundran kallas oftast för kalfjäll i Sverige.

Alla renar i Sverige och de flesta renarna i övriga Fennoskandien är "tamrenar". De ägs av samiska renskötare, men vandrar mestadels fritt.

Boreal zon (barrskog)

I den borela skogen dominerar barrträden (tall och gran), men det finns även lövträd, framför allt björk och asp. Dessutom finns det myrar där det växer vitmossa, starr, buskar och ris.

Den boreala skogen kallas även för taiga.

Fotografiet visar nordligt boreal gran- och björkskog med en myr i förgrunden. I bakgrunden skymtar Marsfjällsmassivet som ingår i fjällkedjan.

Boreonemoral zon
(blandskog)

Den boreonemorala zonen är en övergångszon mellan den boreala barrskogszonen och den nemorala ädellövskogen. Det innebär att tall, gran, björk och asp vanliga, men att det dessutom finns ädellövträd som ek, alm, ask och lönn. Detta till skillnad från den nemorala zonen där gran inte trivs (även om den ibland planterats där av människan) och den boreala zonen där ek inte längre växer och annat ädellöv är ovanligt.

Jordbruk är vanligt i boreo-nemorala Fennoskandien. Det innebär att relativt mycket skog röjts och att marken istället används inom jordbruket.

Fotografiet visar blandskog med ek, björk, tall och gran. Bilden är tagen tidigt på våren, innan lövsprickningen.

Nemoral zon (ädellövskog)

Den naturliga vegetationen i den nemorala zonen karakteriseras av ädellöv som ek, bok, alm, ask, lönn och lind. De vanligaste arterna i Fennoskandien är bok och ek.

Inom Fennoskandien är den nemorala zonen den zon som är mest lämplig för jordbruk. Vintern är kort och växtsäsongen på sommaren lång. Merparten av ädellövskogen har därför omvandlats till åkermark. Idag hittar man ädellövskog bland annat i nationalparkerna Dalby Söderskog och Söderåsen.

Fotografiet visar bokskog i Söderåsens nationalpark.