Frågan om varför och hur man ska skydda olika arter från utrotning har diskuterats länge och på senare tid också i internationella sammanhang. Sverige skrev exempelvis under Konventionen om biologisk mångfald 1992, som har till syfte att den biologiska mångfalden ska bevaras. Samma tankegångar återfinns också i EU:s habitatdirektiv om bevarandet av vilda djur, växter och deras livsmiljöer. Varför anser man då att det är viktigt att bevara den biologiska mångfalden och vad är det som ska bevaras?

I konventionen om biologisk mångfald definieras tre olika nivåer av mångfald som alla ska bevaras. Det finns en mängd olika ekosystem eller naturtyper. Inom ekosystemen finns det i sin tur en mångfald av arter och inom arterna en genetisk variation.

En gen, eller en viss kombination av gener, i en individs arvsmassa resulterar i att individen har ett visst anlag eller en egenskap. I olika miljöer gynnas olika egenskaper, vilket kan leda till lokala anpassningar inom samma art. Detta medför att olika populationer (separerade grupper av samma art) inte är direkt utbytbara mot varandra. Individer från en miljö kommer inte nödvändigtvis att klara sig lika bra i andra miljöer. Ett mindre utbyte av individer mellan olika närliggande populationer förhindrar inte utvecklingen mot lokala anpassningar, men det kan ha betydelse för att förhindra att den genetiska variationen minskar allt för mycket, i extremfallet med inavel som följd. Graden av genetisk variation kan ha betydelse om miljön förändras i något avseende. Vid exempelvis klimatförändringar eller en virusepidemi, så kan det i en population med stor genetisk variation finnas åtminstone några individer som har just de anlag som behövs för att överleva.

Inom ett ekosystem är arter ofta beroende av varandra för att överleva. Ett rovdjur behöver förstås sina bytesdjur. Därigenom är det också beroende av de djur och växter som bytesdjuren äter, liksom att det finns nedbrytare som omvandlar döda organismer till nya näringsämnen för växterna. För att ett ekosystem ska fungera behövs det alltså organismer som utför olika funktioner som produktion (fotosyntes), konsumtion och nedbrytning. En viss art kan ha större betydelse för ekosystemets funktion än andra, exempelvis om den är ensam om att uppfylla en viktig funktion eller genom att den omformar landskapet och bildar miljöer som andra arter behöver.

Ekosystemen på jorden har alltid förändrats. Arter har dött ut och nya har tillkommit. Människans expansion i antal och utbredning har dock lett till att utdöendehastigheten ökat kraftigt. De viktigaste orsakerna är jakt och att arternas livsmiljöer splittras upp eller förstörs när mark bebyggs eller brukas på olika sätt. De processer som "normalt" motverkar en minskning av den biologiska mångfalden verkar över betydligt längre tidsperioder än de nuvarande förändringarna. Populationer isoleras från varandra när deras livsmiljö gradvis försvinner, vilket förhindrar spridning mellan populationerna och nykolonisering efter utdöenden. Nya arter bildas mycket långsammare än gamla arter försvinner. För närvarande är utdöendehastigheten ungefär lika hög som den var vid det senaste av fyra tidigare massutdöenden på jorden. Det inträffade för cirka 65 miljoner år sedan då 90% av de då befintliga arterna, däribland dinosaurierna, dog ut. Den sannolika orsaken var klimatförändringar efter ett meteoritnedslag. Men är det pågående utdöendet ett problem för människan? Behöver vi den biologiska mångfalden?

I bevarandesammanhang brukar man diskutera fyra olika skäl att bevara den biologiska mångfalden: dess livsuppehållande, praktiska och estetiska funktioner, samt de etiska aspekterna. Gemensamt för de tre första funktionerna är att de kan motiveras utifrån olika nyttoaspekter för människan. De ekosystem som finns på jorden idag är viktiga för att upprätthålla exempelvis de klimat- och miljöförhållanden som vi har. Genomgripande förändringar av ekosystemen kan därför få svåra konsekvenser också för de människor som lever i dem. Vidare är den biologiska mångfalden inte bara viktig för vår försörjning genom jakt och fiske, utan också för att jord- och skogsbruk ska fungera väl. De flesta av dagens läkemedel har också tagits fram genom att substanser i olika växter och djur undersökts och utnyttjats. Den biologiska mångfaldens estetiska värden, i form av t ex naturupplevelser, är värdefull ur rekreationssynpunkt och den kan generera stora inkomster genom turism. Det fjärde skälet att bevara den biologiska mångfalden, de etiska aspekterna, har ingen direkt koppling till huruvida människan kan ha nytta av en arts existens eller ej. Varje arter har rätt att existera för sin egen skull och människan har inte rätt att utrota dem. Man måste också minnas att varje art vi vill bevara behöver ett fungerande ekosystem att leva i.

Som alla andra frågor är bevarandet av den biologiska mångfalden också en fråga om ekonomiska resurser, prioriteringar och värderingar. En del kan vilja bevara en art för att den är ett värdefullt vilt som det lönar sig att jaga. Andra kan vilja bevara samma art för att den lockar turister som vill se den eller för att de betraktar individerna som intelligenta, kännande varelser som har rätt att leva vidare. Inget av de här argumenten behöver nödvändigtvis vara mer riktigt än de andra, men klart är att många av oss ser ett värde i den biologiska mångfalden som vi vill bevara åt våra efterkommande.

Fjällräven är en del av den biologiska mångfalden. Den är fridlyst i Sverige och inom EU är den en prioriterad art som ska ges noggrannt skydd enligt habitatdirektivet. Varför anses det då viktigt att bevara fjällräven inom Sverige och EU?

När fjällräven först fridlystes i Sverige 1928 präglades argumenten för ett skydd av nyttotänkande. Lönnberg (1927) påpekade i sin utredning om fjällrävsstammens status att fjällräven bidrog till "att efterhålla de små skadliga gnagarna, sorkar och lemlar, vilka då de ostört få föröka sig fördärva både slåtter och bete i fjällvärlden". Det främsta skälet för ett bevarande var dock fjällrävens ekonomiska betydelse som jaktbart vilt: "Det skulle också utan tvivel kunna bliva en ganska god inkomstkälla i framtiden för fjällbygdens befolkning på många ställen, om fjällrävsstammen åter skulle kunna förkovras och bliva talrik samt sedan underkastas en sund och måttlig skattning."

Idag är fjällräven inte längre en ekonomiskt intressant art. Den har dock en självklar plats i ett väl fungerande tundraekosystem och den har funnits på den svenska fjälltundran sedan den senaste istiden. Den skandinaviska populationen kan under den här tiden ha utvecklat särskilda anpassningar som inte finns i andra populationer. Vi kan inte heller förlita oss på att de länder som idag har starka fjällrävsstammar kommer att förvalta dem på ett hållbart sätt. Varje stat måste ta ansvar för de ekosystem, arter och populationer som finns inom de egna gränserna.

Vi inom Fjällrävsprojektet skulle dessutom önska att fler fjällvandrare med tiden kan få förmånen att möta en nyfiken fjällräv på fjället och se dess valpar tumla runt i yster lek på lyan.